TV3-programmet "Efterlyst" visade för några år sedan en kvinna i en butikskassa om stal pengar från kassan mitt framför ögonen på kassörskan medan hon distraherade henne. 

Helt kallt räknade hon pengarna som hon hade fått tillbaka och menade på att det inte stämde. Hon visade kassörskan pengarna och eftersom kassörskan inte förstod vad felet bestod i, det stämde ju, så lutade sig kvinnan över transportbandet och sträckte sig lugnt efter kassan och tog den, viftade nonchalant med pengarna och lämnade den förvirrade kassörskan och gick.

Om vi bortser från att vårt samvete förbjuder oss att göra på det viset, så skulle vi ändå inte klara av det för vi skulle bli alldeles för nervösa. Vi skulle väl inte ens föreställa oss att det var möjligt även om nerverna stod oss bi.

När vi blir nervösa startas fysiologiska reaktioner i vår kropp som vi inte kan bemästra. Det handlar om oro och är ett ångestfyllt känsloläge som framkallar så kallade fjärilar i magen, men också darrningar, skakningar, svettningar, muskelspänningar och en känsla av att inte kunna styra kroppen eller ha kontroll över den. I svårare fall kan det framkalla dödsångest.

Sådana kroppsliga sensationer infinner sig inte hos psykopaten. De uteblir helt. Psykopaten genomför det den har bestämt sig för, lugnt och metodiskt, som om det vore hur naturligt och självklart som helst. Och för psykopaten är det också just så. Man har mätt puls och andra kroppsliga data hos psykopater som har fått se skrämmande bilder och filmer. Och man ser inga eller mycket svaga fysiska förändringar hos dem, till skillnad från vad som händer i kroppen hos ickepsykopater.

Psykopaterna själva beskriver också detta, de känner inget särskilt när de begår sina brott. Juha Valjakkala säger till exempel angående trippelmorden i Åmsele att ”det var bara tur att det inte kom ännu fler”. Man kan höra psykopater säga att de var ”skitskraja” när de gjorde sitt brott. Om man pressar dem på hur det kändes, då får man ett tunt och intetsägande svar. De kan inte redogöra för det. De har nämligen bara ord för sådant som vi kan känna, men ingen egen erfarenhet av det. Det är som om vi skulle läsa högt ur en bok på ett språk som vi inte kan. Det blir ord, men vi begriper dem inte.

Empatiskt vakuum

Samtidigt som de utför sina brott, oavsett hur offret mår genomför de sin gärning. De tar ingen som helst hänsyn till offret.

När Juha Valjakkala stoppas av Sten och dennes son Fredrik efter cykelstölden, skjuter han först Sten. Sonen vädjar för sitt liv. Han bönar och ber om att få leva. Han säger att han är ju bara femton år. Juha riktar vapnet mot honom och skjuter honom rakt i huvudet. När hans mor, Ewa, kommer fram tar Juha bössan och slår ihjäl henne med den. ”Det var bara tur att det inte kom flera. Jag ångrar ingenting.” Så kallt, utan egentligt känsloengagemang, kommenterar Juha händelsen.

Samma iskalla hänsynslöshet visas mot polismännen i Malexander, när de efter kraftig eldgivning ligger sårade och försvarslösa på marken. De avrättas med nackskott.

Även om exemplen är av extraordinärt slag, gäller det för alla psykopater. Även om de inte dödar, så visar de ingen respekt och ingen hänsyn. Medlidande vet inte en psykopat vad det är.

Förhållningssättet gentemot den skada de åsamkar offren visar klart att de helt saknar empatisk förmåga.

Det sägs ofta att de inte har förmåga att sätta sig in i andra människors lidande. Men då förbiser man att de mycket väl kan spela just på lidande för att få som de vill. Å andra sidan är det sannolikt inte inifrån sig själva som de hämtar kunskap om vad lidande är. Det finns inga bekräftade iakttagelser av lidande psykopater, men otaliga uttalanden från dem om hur de har lidit i olika situationer. Till och med fysisk smärtförnimmelse är svagare hos dem, det har experiment visat.

Resultatet

Med en sådan här störning kan de mest avskyvärda brott begås utan att vederbörande låter sig hejdas. I efterhand kan de inte heller känna någon skuld. Det finns inte heller ett samvete som kan få dem att känna ånger. Tvärt om, de är fullt beredda att göra om samma sak mer än en gång. När det gäller upprepade mord är detta inte vanligt, men med bedragare blir bilden klarare. De lurar av godtrogna människor deras sista besparingar, kanske får dem att skuldsätta sig, med förespeglingen att de snart ska få tillbaka dem sjufalt. Ofta inleder de ett ”förhållande”, talar om stor kärlek och giftermål och försvinner med ett skratt, om och om igen. De kan fortsätta med detta i hela sitt liv utan att de skänker offren en tanke sedan deras kassa har sinat.

Den här kategorin offer lider mer än en ekonomisk skada. Deras tro på människan har gått förlorad liksom deras tro på kärlek.

Psykopaten däremot, känner bara att den är nöjd med sig själv, som än en gång har visat hur mycket bättre han är. Och kvinnan som omtalas inledningsvis, hon tyckte sannolikt att det var ”häftigt” att komma i TV, medan varje normal människa skulle bli orolig att bli identifierad, om det hade varit möjligt för en normal att begå den sortens brott.

Psykopaten känner alltså att välbefinnandet ger en ”kick” och drömmer genast om nästa ”kick”. Därför är de notoriska återfallsförbrytare.

Inget att relatera till

Kvinnan, vars man är psykopat, och som blir hånad, bespottad, kränkt, bedragen och slagen, kanske hoppas på att det ska bli bättre.

Kumlaanstalten satsar på ett behandlingsprogram för psykopater och säger sig ha en ny metod som ska bota dem.

Sanninge är att det inte finns något inom psykopaten att knyta an till, som det kan relateras till, som kan få dem att överge den eviga jakten på tillfredsställelse.
Den kraft som styr dem är förankrad i en solid personlighetsstruktur. Dern bärs inom en person som inte finner några skäl att förändra sig.

Kvinnan har bara en sak att göra, nämligen att omedelbart lämna mannen.
Kumlaanstalten kommer att misslyckas. Om de kan visa upp några enstaka lyckade fall för att motivera sin verksamhet, relaterar de till personer som saknar störningen.