Affekter är kortvariga utbrott av sinnesrörelse som svar på en upplevd känsla. Affekten bottnar således alltid i ett känsloliv och det är i känslor som affekten tar sitt avstamp.

Som vi har sett är psykopatens känsloliv väldigt dåligt utvecklat. Känslolivet är, vad man brukar säga, flackt.
Dessa affekter, som är så vanligt förekommande hos psykopater, vari hämtar de sin näring och energi, kan man ju fråga sig om det inte handlar om en sinnesrörelse?


Fiktivt exempel

Vi föreställer oss en man (psykopaten P), som gillar och spela på häster och en normal kvinna (K), sammanboende, eventuellt gifta och deras gemensamma ekonomi är inte den bästa.
P: "Går bara ner å sätter en femhundring på travet!"
K: "Men vi har ju inte råd!"
P: "Vafan säger du din djävla subba, du har väl aldrig vågat satsa nå't i hela ditt liv. Se nu hur djävla eländigt det är. Vinner jag får du inte en djävla spänn av mig, då sticker jag och du ser mig aldrig mer och det är bara rätt åt dig!"

I motsvarande situation med den normale mannen (N), kanske det låter såhär.
N: "Går bara ner å sätter en femhundring på travet!"
K: "Men vi har ju inte råd!"
N: "Den som inte satsar vinner heller inget. Om vi vinner så kan vi unna oss en trevlig kväll, kanske till och med en semester, eller hur?"


Att spela teater

Vi har tidigare sett att psykopaten alltid spelar teater för att nå sina mål. Svaret på frågan om varifrån dessa affekter hämtar sin näring när det inte finns annat än ett flackt känsloliv, som borde visa sig snarare som ren tröghet, måste sökas i annat än känslor.
Ändå är det ju känslor som driver fram affekter hos normala människor. 
Den som stöter på en psykopat får ofta chansen att uppleva dessa lättväckta affekter. Och affekter som oftast är lika snabbt övergående som de kom. Hur kan detta förklaras? 

Svaret är att det är en ren teater som spelas upp.
Det är oftast inte en affekt i sann mening. Den bottnar inte i något reellt. I själva verket är psykopaten kall och känslolös och just därför tillåter den sig att "vräka ur sig" utan att det i efterhand väcker ånger eller skam. Det finns inget samvete som säger att psykopaten har handlat fel. Allt som leder till att psykopaten får som den vill är rätt, bra och alldeles självklart att göra.

Om psykopaten handlar som P eller som N beror mycket på stundens infall, men lika mycket på hur begåvad psykopaten är och hur det utvecklar sig. Vi kan därför tänka oss en psykopat i samma situation som ovan, men en mer begåvad psykopat (B):
B: "Går bara ner å sätter en femhundring på travet!"
K: "Men vi har ju inte råd!"
B: "Den som inte satsar vinner heller inget. Om vi vinner så kan vi unna oss en trevlig kväll, kanske till och med en semester, eller hur?"
Kvinnan kanske låter honom gå, kanske för att hon är van vid att han brusar upp och hon är glad att han inte gjorde så den här gången. Eller så kanske hon står på sig.
K: "Men vi har ju inte råd, sa jag ju, du vet ju själv!"
B: "Vafan säger du kärring, du har väl aldrig vågat satsa nå't i hela ditt liv. Se nu hur djävla eländigt det är. Vinner jag får du inte en djävla spänn av mig, vill du ha det så? Bara att välja!"


Behovet av att vinna

Han gjorde ett försök, men misslyckades. Då tog han i stället på sig den stora rollen som "mannen som bestämmer var skåpet ska stå". Och så fick han som han ville. Han valde först att inte brusa upp, men i full förvissning om att han hade den möjligheten om den behövdes. En sådan psykopat verkar ju mindre affektionsbeägen, mer lugn och sansad, tycks ha mera självkontroll, men egentligen handlar det om en smartare taktik, men i grund och botten samma sak, att vinna striden.

Ofta handlar det inte om något allvarligare än att med hjälp av utbrottet sätta punkt för ett ifrågasättande, ett byte av samtalsämne.

Det fungerar väldigt bra därför att den andre plötsligt blir glad att utbrottet gick över så fort. Och den andre vet att inte  vidröra ämnet mera, i vart fall inte för den närmaste tiden.

Det ligger en större vinst i affektutspel än man kanske först anar. Det är en mycket effektfull metod i en relation, med de krav som den andre så ofta känner sig tvingad att ställa på psykopaten. Att den sällan tillämpas av normala människor beror på att det faller utanför våra normer. När vi ändå hamnar i affekt är det för att vi är okontrollerat upprörda och inte kan styra våra känslor längre.

Att spela upp scener av "ursinne" är också effektivt i helt andra situationer, till exempel för en bankrånare att skrämmas med för att skynda på förloppet.

Ett sådant här utbrott är alltså sällan äkta. Det är bara ett spel, en teater, vilket inte gör det mindre skrämmande, för även denna roll spelar psykopaten med bravur. Det kommer ofta som en blixt från en klar himmel, med ett överaskningsmoment som gör den andre bedövad.

Om affekten övergår i våldsamheter är det bara för att psykopaten har bestämt sig för att använda våld för att uppnå sina mål. Det ligger närmare till hands när det gäller vissa psykopater, de vi kallar våldsamma psykopter. Dessa är ofta mindre begåvade och har färre strängar att spela på.


Perversa lustar

En liten grupp av psykopater är särskillt sadistiska. Dessa kan roa sig med att ständigt sätta skräck i andra med affektiva utbrott av ursinne, som övergår i rå misshandel. Inte ens då är dessa affekter förankrade i känslor av äkta ilska.