 |
|
|
 |
|
|
|
 |
Saknar realistiska, långsiktiga mål
Olika måttstockar
Psykopater, brukar man säga, lever helt i nuet och från dag till dag. De låter impulsen styra dem. Draget finns där, med vårt synsätt, också hos strebertyperna som får chefspositioner. Det kan tyckas som om dessa har långsiktiga mål, men vid en närmare analys finner man att mönstret finns även hos dessa.
Att tänka på framtiden är dem lika främmande som att tänka på det förflutna. Inställningen är att det som har hänt är inget att ångra, för det går det inte att göra något åt och det som är i framtiden har ännu inte hänt och är därför inget att bry sig om. Detta innebär inte att de inte har planer, men dessa går endast ut på hur de ska sko sig på andra, utnyttja och bedra.
När man frågar dem, till exempel inför en frigivning från fängelse, om vad de ska göra sen, kan de ange sådant som är uppenbart omöjligt. Här handlar det emellertid mest om att få intervjuaren att tro att de ska klara av ett hederligt liv, men det vet de inget om hur det skall levas, eller i vart fall vet de att de aldrig kan anpassa sig till det. Det är mycket utifrån dessa fantasifulla orealistiska "planer för framtiden" som man har ställt upp den här punkten.
Som diagnostisk punkt fungerar den alldeles utmärkt på dömda brottslingar. Om en sådan säger sig ha ambitioner att bli elitsimmare, är i medelåldern och knappt simkunnig, som den Hare skriver om, då är de helt uppenbart att hans mål är orealistiskt. Förmodligen föll han offer själv för sin lust att ljuga (se punkt 4.). Kanske föll han offer för sin bristande självkontroll (se punkt 10.). Men framförallt todde han inte själv på vad han sa.
Så här uppenbart som i detta exempel är det sällan, men det ska alltid vara något glamoröst eller stort, det som de serverar som framtidsplaner.
Kanske att en orutinerad och ovanligt godtrogen psykolog däremot skulle tro att en bankrånare faktiskt menade allvar om han sa att "nu, när jag vet om alla säkerhetsbrister så ska jag arbeta med banksäkerhet. Jag har ju gått den långa vägen!". Om denne fiktive psykolog senare fick höra att han hade lyckats få ett sådant arbete, skulle han senare finna att målsättningen med det arbetet endast var att kartlägga säkerheten för att lättare kunna råna banken.
Målsättningen var således både långsiktig och realistisk, men inte på det sätt han angav.
Normala målsättningar förekommer inte, vilket inte innebär att mål inte finns, mål som de vill uppnå, helst omedelbart. Men man gör fel, om man verkligen vill förstå dem, i att säga att de inte har realistiska mål. Det är bara att dessa inte är vad vi vill kalla för realistiska, långsiktiga mål.
De strävar hela tiden efter att bli bättre på det de gör. De vill driva det till fulländning. Det handlar om en livsstil som de hela tiden finputsar på. De upplevs som motsägelsefulla därför att vi mäter dem efter vår normala måttstock. Och det skall man aldrig göra. Det blir lika fel som att mäta vikt i meter.
Det är vanligt att psykopaterna aldrig söker fasta arbeten. Det är inte viktigt på samma sätt som för oss. De tjänar tillräckligt på en parasiterande livsstil och/eller kriminalitet, vilket är vad som tilltalar dem. Och då de lätt blir uttråkade byter de både jobb och partners som man "byter skjortor". En del i detta är också att ha ett nomadisernade liv.
Det finns ingen målmedvetenhet, så som vi ser det, och för de flesta saknas lust att göra någon karriär. Här skiljer det markant efter social uppväxtmiljö. Undantaget är de som strävar efter toppjobb, men de utgör en minoritet bland psykopaterna även om de på senare år har uppmärksammats mycket. Men åter igen, detta mönster framkommer i vår måttstock och den passar inte på psykopater.
Tittar man närmare på sättet som dessa gör sin karriär finner man ett avvikande mönster. De bygger inte sin karrär på kompetens utan på manipulationer, duperingar, hot och så vidare och de använder andras arbeten som om det var deras egna verk. Så länge det fungerar strävar de på, men när de avslöjas ser de det mera som en avklarad etapp och kastar sig över nästa. De tar med sig sina erfarenheter och använder dem om möjligt i nästa projekt, eller i nästa, eller relaterar till dem inför nästa. I så motto och i deras värld handlar det sålunda, trots allt, om både långsiktiga och högst realisstiska mål.
Och det handlar om att göra karriär, på deras eget sätt, och sett på det viset strävar alla psykopater efter att göra karriär. Chefen är alltid ute efter ett bättre toppjobb, bankrånaren siktar på större och mera spektakulära rån och seriemöradren vill slå rekord i antal mord.
I deras värld är detta mycket långsiktiga och mycket realistiska mål. I deras värld är de alla karriärister.
Det blir så fel, med fel måttstock. Vi kan inte förstå dem utifrån det gängse sättet att värdera och mäta.
|
|
|
|
|
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS
|