Bilden och verkligheten

Psykopater är ytliga och kan tyckas vara socialt utåtriktade. Det är bilden vi ser av dem, medan de innerst inne är helt ointresserade av andra människor. Det är vad de kan tillskansa sig av dem som intresserar dem och därför rör sig psykopaterna runt i samhället och i olika kretsar. Det är drivkraften.

De gör det dessutom helt utan några egentliga besvär eftersom de inte känner några hämningar.

De byter ständigt umgängeskrets, inteför att det är spännande utan för att de snabbt betar av sina jaktmarker.

Medan de till synes är väldigt sociala, går allt ut på att leta opportunistiska lösningar att roa sig själva, oftast på andras bekostnad. De är alltid på hugget att snylta på någon, lura och bedra. 

På grund av detta (och att de till och med i vissa fall rånar och misshandlar) kan det se ut som att de alltid är i farten och ägnar sig åt sådant som andra aldrig skulle våga, men heller inte kunna göra då det strider mot samvete och moral.

Vi kan däremot ibland tycka att det en del av vad de gör är spännande sysselsättningar, om än sådant som oftast är förkastligt eller rent av avskyvärt.

Vi kan till exempel kanske tycka att det skulle vara spännande med en ny partner flera gånger i veckan. I våra ögon lever de i så fall ett spännande liv. För psykopaten är det annorlunda.

Det är bara i kontrasten till ett vanligt och kanske ganska trist arbete som det är mera "spännande", men känslolivet är så flackt att det inte kan framkalla den "kick" som de ofta säger sig få.

Det är i kontrasten till en trygg relation som det kan vara spännande, skulle vi kunna tro och ändå har det promiskuösa (se punkt 11. Promiskuöst sexuellt beteende) en helt annan förklaring!

Det krävs ett känsloliv för att veta vad en "kick" är, men det krävs inget för att använda ordet i rätt sammanhang. Psykopaters "kick" är aldrig särskilt stark. 

Det som psykopaten lever för, det är alltså för psykopaten inte särskilt spännande annat än relativt sett. Och då det dessutom inte finns några övergripande mål, så som vi ser det (se punkt 13. Saknar realistiska långsiktiga mål) överges det mesta för ständigt nya projekt och uppfattas som att de låter sig tråkas ut väldigt lätt. 

Psykopater saknar ansvarskänsla. Det medför att när något inte passar psykopaten då lämnas detta vind för våg och helt plötsligt, ofta utan föregående varning. Det gäller vilken syssla som helst, till vardags eller i arbetet. Det gäller uppdrag och åtaganden. Det gäller relationer och "vänner".*  

Allt detta leder undvikligen till att de uppträder både som att de hela tiden är på jakt efter spänning och att de också lätt tråkas ut.

En del psykopater blir bankrånare. Och medan ickepsykopater i den "professionen" kan känna stark rädsla, förnimmer psykopaten på sin höjd maktfullkomlighet och det är det viktigaste för en psykopat. 

Om polisen kör efter med sirener och blåljus så fick dagen ett nöjsamt och roande innehåll, men knappast mer än så.

När en sådan psykopat sitter fängslad och skryter för medinterner får berättelsen ganska självklart ett sådant innehåll att man kan förledas att tro att psykopaten har känt att det var "väldigt spännande", men psykopaten är alldeles för flack i sitt känsloliv för att uppleva vad vi menar med riktig spänning.

Vår bild

Vår bild av psykopaten är också starkt färgad av klichéer från bokens och filmens värld, samt av att forskningen kring psykopati huvudsakligen bygger på manliga kriminella med långa fängelsestraff. Dessa är inte representativa psykopater. De är inte ens representativa fångar.

Det är med andra ord vår klichébild och vår tolkning, som leder till att vi påstår att psykopater har ett stort behov av spänning och att de lätt blir uttråkade, men vi upptäcker sällan den vanlige psykopaten på sådana iakttagelser. Den bilden är tydligare i tester som de kan medverka i och då handlar det om en liten ickerepresentativ minoritet av alla psykopater.

* Psykopater har inget behov av vänner, men kan kalla personer för "vänner". Alla duger medan de ger något, men inte längre än så.