Saknar ånger och skuldkänslor
Bakvänt betraktelsesätt på sig själv och sina gärningar
Psykopater känner aldrig ånger för något som de har gjort. De känner inte ens att de har en skuld till något eller någon (Se punkt 2.). Tvärt om, psykopten är nöjd med sig själv och sin "bedrift" och kan mycket väl skryta om vad den har gjort. Psykopaten växer i sin självuppfattning och sin grandiositet vid tanken på dessa "bedrifter", som oftast är av sådan art att normala människor på sin höjd gör sådant av misstag och skäms över det, helst förtiger det eller försöker ställa det tillrätta igen.
Normala människor håller sig till normerna och de instiftade lagar som finns och mår bäst av det. Psykopaterna känner till normerna, inklusive lagarna, men om dessa står ivägen för psykopatens vilja träds de över lika lätt som om de inte fanns. Psykopaten anser sig ha rätt till detta, samtidigt som den inte anser att andra har denna rätt. Å andra sidan moraliserar inte psykopater innerst inne om andras beteende så länge det inte drabbar dem själva. Med detta skall förstås att psykopater inte värdesätter moral i vår mening, men däremot på sitt eget avvikande sätt. Psykopater kan nämligen vara oerhört moraliserande, men då som ett led i duperandets konst. Det är ett sätt att säga att "sådan är inte jag!", vilket skall tolkas som att "jag är ärligheten och dygden personifierad". Inget kan dock vara mera falskt än den bilden (se punkt 4. och 5.).
Att dupera och manipulera förorsakar omginingen stor skada, vilket psykopaten är helt medveten om och road av. Detta framkallar aldrig någon skam, aldrig ånger och aldrig dåligt samvete.
Vad beror det på?
Man kan kalla det ett omvända känslolivet. Ett känsloliv som är som ett negativ av det mänskliga känslolivet och detta kommer till uttryck i de flesta egenskaper som en psykopat kan ha.
Som barn lär vi oss samhällets normer. Det är vad som kallas socialiseringsprocessen. Denna process äger aldrig rum hos psykopaten, ändå talar en del terapeuter om att resocialisera vissa grovt kriminella trots att de känner till att dessa har diagnosticerats som psykopater, vilket åter igen visar hur utbredd okunskapen om psykopatins väsen faktiskt är.
Genom omgivningens skiftande reaktioner på barns normbrott lär sig barnet således vad som är acceptabelt och inte acceptabelt. När barnet således bryter mot dessa normer finns det en inre röst med en bestraffande funktion och som får barnet att fortsättningsvis inordna sig i normsystemet. Denna inre röst är samvetet.
Hos psykopaterna saknas detta samvete. Ingen inre röst straffar med känslor som upplevs som obehagliga och dit hör skamkänslorna. Det sätter igång ångerkänslor och i grövre fall till och med ren ångest med starka kroppsliga sensationer av obehag.
Hos psykopaten händer ingenting! Vi kan kalla det ett flackt känsloliv Se punkt 8.). Vi kan kalla det att vara i avsaknad av samvete. Och här ligger mycket av själva kärnan i psykopatistörningen.
Vinsten
Utan samvete skulle vi vara väldigt fria. Vi skulle kunna göra precis det som behagar oss. Och med det skulle vi kunna få så mycket som vi annars måste avstå ifrån.
Många har säkert lekt med tanken att göra något oacceptabelt, kanske rent av något kriminellt eftersom vinsten har lockat och att leva med lite dåligt samvete kanske det skulle kunna var värt. Tanken på konsekvenserna har dock hindrat oss. Till dessa konsekvenser hör omgivningens fördömande och kanske samhällets rättsliga åtgärder.
Psykopaten lever helt i detta landskap av absolut frihet. Och vinsterna är enorma.
Förlusterna är dock helt försumbara i och med att psykopaten är helt okänslig för omgivningens reaktioner, inbegripet straff som en domstol kan utdöma.
Det finns inget samvete som plågar, ingen ånger att våndas av och en total oförmåga att känna skuld för det som psykopaten innerst inne faktiskt anser vara rätt.
Vinsterna för psykopaten är inte bara de vinster vi själva kan föreställa oss, såsom materiella värden, lyx, pengar, en sexuell erövring, en samhällsposition som vi inte har meriter för och så vidare. Dessa vinster finns förvisso för psykopaten, men därutöver tillkommet belöningar såsom tillfredsställt behov av att få dupera, känna spänningen och makten över andra. Hela psykopatens person lyses upp av sådana positaiva känslor i stället för att som normala människor drabbas av ruelse, magont, svettningar och ångest.
Psykopatens självkänsla förstärks och den blir mera grandios istället. Det är svårt att tänka sig att sådana känslor skulle kunna väckas hos en individ skapt som oss andra men skadad av miljön.
Samhällets eventuella straff tar psykopaten med jämnmod och till och med som något trevligt därför att i fängelset sitter den ivriga publiken som gärna lyssnar på psykopatens skrävlanden om olika "bedrifter". Äntligen får psykopaten utlopp för ett pockande behov av att skryta om det som utanför murarna bör förtigas (Se punkt 2.).